I våras när jag satte min potatis i landet skrev jag ett inlägg om just den saken. Då förklarade jag att blå potatis ligger mig extra varmt om hjärtat då det väcker mycket personliga minnen för mig. Kanske är det så att det man upplever genom ett barns ögon är en aning förskönat, kanske så även i detta fall men jag lever kvar i mitt barnminne angående den festliga tillställning som min mormor anordnade en gång om året. Det var i september månad, vi satt i deras glashus i trädgården och åt blå potatismos med röda korvar. Superexotiskt då! Hela släkten var samlad och stämningen på topp. Denna tradition vill jag nu föra vidare och blev så glad när jag äntligen hittade blå sättpotatis igen. Så nu har vi tagit upp traditionen, denna för mig exklusiva middag. Blå potatismos, röda korvar och middag i glashuset med levande ljus och stämning på topp långt in på småtimmarna.
Det handlar inte så mycket om vad det är man bjuder på utan vad man gör med det. Kanske det kan inspirera dig att väcka en gammal tradition som fallit i glömska, eller varför inte starta en ny!
Sorten jag har i år är Bergerac. Utsökt god!
Lämna ett svar