Inget är väl som att gå i väntans tider.

Åh, som jag har väntat, och längtat, och trånat efter att knopparna skulle brista ut i en fantastisk blomsterprakt! Nu äntligen är väntans tider över, hela trädgården är som vackrast just nu. I alla fall min. Vallmo, pioner och prästkrage, blandat med salvia och löjtnantshjärtan. Att binda upp och stötta blommorna är ett måste nu när blomkronan slagit ut och blivit tung. Jag böjer armeringsnät som vi klippt av till mindre bitar och sätter ner i marken runt växten som behöver stöttning.

Humlen behöver ha hjälp att få fäste för att kunna fästa och klättra sig vidare upp i spaljén, och det gör jag genom att borra några skruvar in i stolpen och dra en tråd mellan skruvarna. Honungsrosen binder jag upp med hjälp av strips, rosen blir tung och växer vilt och behöver därför styrning.

Jag har drömt om en romantisk trädgård där blommande och ätbart kan få blandas i en härlig symbios. Jag tycker om gamla sorter som är härdiga och som är väl beprövade i generationer. Men i morsdagspresent var jag tvungen att ge mig själv en blomma som jag länge har drömt om.  Guckuskon, eller trädgårdsorkide som den också kan kallas. Denna växer vilt i Mellansverige, gärna i en skog där den får fukt och skugga från träd, i min trädgård är jag osäker på om den kommer trivas. Men i skuggan av växthuset och i det fuktiga klimatet under mina hostor så ska jag i alla fall ge det ett försök.

Visst måste man chansa för att lyckas och visst måste man våga misslyckas ibland. Det kan ju inte bli mer än fel, och då kan man ju alltid försöka på nytt på ett annat vis istället!